Hur kan man välja bort sitt kött och blod?
Hur kan man säga att man älskar sitt barn men ändå aldrig hör av sig, frågar om man vill följa med på resan man ska på och inte bry sig om och hjälpa sitt barn?
Saker föräldrar inte tänker på är att barn oavsett om man är 10år eller 25år så märker man särbehandlingen på en gång, man kan se att tex mamma eller pappa älskar ens lillasyster och/eller lillebror mer än en själv.
En annan sak som föräldrar glömmer är också att när såna särbehandlingar, om vi ska kalla de, gör att man drar sig undan, vill inte ha med föräldern att göra..
Gillar inte att "vika ut" mig eller min familj på något sätt men kan ta ett exempel..
Mina yngre bröder fyllde år igår och bestämde med min pappa i telefon att vi skulle komma och gratta dom på söndag eftersom dom har träningsläger under helgen. Pratade med min ena lillebror och de visade sig att dom fått 20 euro var i födelsedags present, och jag frågade såklart vad dom skulle med de till, ja dom skulle åka till kanarieöarna på måndag... Jaha? Pratade med pappa 10minuter innan och han kunde inte säga något om de till mig själv lixom? Idag fick jag ett !SMS! om att vi inte kunde komma på söndag utan var tvungen att skjuta på planerna... Antagligen för att dom ska packa och har mycket inför resan..
Jag har gråtit och varit så jävla ledsen rent ut sagt! Min enda pappa här i världen som säger att han älskar mig, jag är han första barn och hans enda dotter får inte ens veta att dom ska utomlands, jag har inte ens fått en fråga om jag vill följa med, visst jag har inga pengar men pappa har ett fast bra jobb så de tycker jag att han kunna bjuda på, jag är trots allt hans barn, men hade jag velat shoppa hade jag fått betala själv.. Hade min lillebror aldrig sagt de om pengarna hade jag aldrig fått veta att dom ska resa..
Hur kan man göra så? Visst jag är vuxen och har flyttat hemifrån men å andra sidan vet man att sitt barn inte har så stor inkomst osv kanske man kan va "schysst" herregud mina bröder får ju saker som jag aldrig skulle fått eller har fått..
Hur kan man prioritera så? Jag blir så ledsen bara jag skriver om de men känner att de måste komma ut..
Jag älskar verkligen min pappa och mina bröder över allt annat, har inte träffat dom sen i höstas och på dan före min födelsedag fick jag ett mess "jag åker utomlands imorrn men grattis i förskott" inte ens ett samtal..
Jag orkar faktiskt inte vara ledsen nå mer, jag backar tillbaka hära, jag har försökt, försökt dra mitt strå till stacken men nu lämnar jag dom i fred.
Jag tillhör helt enkelt inte den delen av familjen.
Kommer sakna mina bröder så fruktansvärt mycket men dom börjar bli stora så dom kommer nog till mig själv tids nog:)
Till dom föräldrar som läser detta, gör ALDRIG såhär mot era barn för de gör en så ledsen så ni förstår inte!